Idealism

Sitter och skriver en kuplett för nån revy. Den är inte bra än. Den ska malas och finjusteras. Det är inget nytt tema; hur man såsas ut efter hand och ju äldre man blir. Helt plötsligt skiter man i sina hjärtefrågor för att man inte orkar förändra världen längre. Men man är förlåten för man HAR redan varit med och förändrat världen en gång i tiden. Den handlar naturligtvis om oss.

Pratade just med Thomas om detta.

Thomas är en glödhet socialist, en agitator av stora mått som tänkt och formulerat sina åsikter förbannat tydligt. Jag är en något mer pragmatisk socialist som är för lat för att orka frälsa världen på det sätt som Tompa kan. Vi har alltid väldigt roligt och det ger mig så mycket att få diskutera samhällsfrågor t ex med mr T. Vi är nämligen oftast eniga! Vi känner varandra utan och innan sedan 21 år och har redan bråkat av oss de värsta oenigheterna.

Om jag skulle aktivera mig igen så skulle jag inte bråka med KD – det har jag redan gjort och det var kul ett tag. Inte heller skulle jag stånga mig blodig mot kristenheten – det har jag också gjort. Det slutade med att man ville nominera mig till kyrkofullmäktige vilket jag avvägde. Men det finns ju så mycket annat man kan aktivera sig med:

Flyktingpolitiken, transfrågorna, djurrätt, Amnesty, Vänsterpartiet, Jämställdhetsarbete, HIV-frågor, voluntärarbete, vård, eventuella andra HBT-frågor, skola och omsorg, skriva oberoende krönikor i nån blaska, psykvården, starta en fri teatergrupp.

Eller skriva en liten kuplett.

1
Allting går igen ur tidens damm och röta
Tittar fram som jokrar i en lek
Gör de, Alliansen och tycks sockersöta
Men före katastrofer kommer smek!

Och av förnyelse blev det knappt nånting
Dom som har stålar ropar ännu sitt - Katjing!

Det är den ökända trojkan partier
(Ja, fyra om man räknar Hägglunds lilla sekt)
I ivern att bota borgarfobier
Snoddar man hästsvans, har en neger och folkdräkt.

De äro synbart blott fredliga pågar
Som tror på mammon och bönder och Gud
Men så emellanåt kanske de vågar
Att viska ord som ”Blå kuvert” och ”Slöjförbud!”

Och det Sverige som högljutt hörs ”oh, ja –
Vi vill se välfärdens snabba avverkning
Stoppa den dökända festen bland loja
Som låtsas sjuka och får allt mot ingenting”!


2
De som tappat makten är de tröttas skara
Vill helst få beröm för sånt man gjort
Tröstar sig med Trotskij och med svart mascara
Djävligt trött på skämt om kontokort!

Men nån förnyelse vill man knappast ha
Det ska va likadant som då, då det var bra!

Det är den rödgröna resten som stojar
den vill ha mångfald, höjda skatter på bensin
Man ställer bilen och tar sig på hojjar
rätt skrangligt längre bort från planekonomin

De äro säkert små vänliga själar
som kämpar tappert men sjunker ändå
Snart är de tvungna att andas med gälar
Och fnaska runt som stödpartier åt de blå

Och alla svenskar som fått paranoia
Kan inte skilja mellan vännerna och svin
de väcker brunskjortors Best i sin koja
nu är den svärmorsdröm med slips och vänligt flin!



3
Allting flyter upp ur tidens bajamajor
Ord som ”populism” och ”opportunt”
Trots de sista sextio årens ajabajor
Fiskar vi i vatten som är brunt

Och när nu Sverige till sist har gjort sitt val
Valde man enfald från tidigt trettiotal!

Det blev den Heilande Pesten från Bayern
Moderniserad till slickslimmad hunk
Han för sig ledigt och snyggt i kavaj men
sprider stanken av djävligt ilsken skunk

vi står och gapar och undrar vem fasen
Är det som valt ont istället för gott?
De här har aldrig vart snåla med gasen
Och rotar gärna ut varenda hottentott!

Här är den ökända hästen från Troja,
som , under natten när vi sov smögs in med list
och fast han tjattrar som en papegoja
så är han bara dubbad nazitysk till sist

Lite spretigt resonerande:

"Fredrik är inte lika viktig för Harry som jag, det första året."
Säger Åsa.
"Så är det bara. Det har alltid varit så. Det är jag som ammar och Harry är fortfarande en del av mig. Sedan när han blir större kommer Fredrik in på ett annat sätt".
Jaha, vad svarar man på sånt? Ibland, när jag är elak får jag för mig att den bidragande orsaken till att papporna inte tar ut mer föräldraledighet än de gör beror på att mammorna i generationer lärt varandra att de är viktigare för barnet än papporna. Misogynt? Ack ja. Och egentligen inte baserat på empirisk forskning.
Men så är det naturligtvis inte. Eller hur?

Utsvävning:
Jag är en fyrtiotre år sur gammal fikus och för tjugo-tjugofem år sedan flammade en stor barnlängtan i mig. I hela kroppen faktiskt.
Jag ville reproducera! Ta hand om! Älska! Uppfostra! Springa på en grön äng med en dotter och en hund!
Men det var så mycket annat då. Hade precis halvt om halvt kommit ut som bög och var livrädd för allt. Utanförskap. AIDS. Små djur. Knivar. Ensamhet. Med mera. (Höga höjder, gasspisen, spindlar, köksredskap i trä, mörker, Tjernobylstrålning – ja, ni fattar).

Tio år senare fick jag ett par-tre smickrande förfrågningar från fantastiska flatkompisar om jag skulle kunna tänka mig att skaffa barn med dem. Jag tackade nej. Barnbegäret hade svalnat så pass att jag mest såg krångel och besvär än någon glädje. Man blir bekväm. Och egocentrisk.

Så småningom dök det ändå upp två fantastiska barn i mitt liv men de var redan stora, uppfostrade och klara. Och nu senast ett barnbarn. Maken hann nämligen med en hel del innan han träffade mig. De är mina ögonstenar allihop.

Om jag hade fått egna barn med min man då? Då skulle det ha två pappor (och en mamma minst) och trots att jag vet att föräldraledighet inte bara är att vara hemma och plonka på gitarren eller sitta på caféer och dricka Kaffe Latte och tjattra med andra söderfarsor utan en hel del hårt slit skulle jag kräva att antalet dagar delades exakt mellan oss.
För vi skulle klara det ekonomiskt! Och jag skulle tycka det var viktigt!
Vi skulle kunna mata och byta bajsblöjor på ungen utan att bli vräkta eller tvingas leva på nudlar.
Om man går i konken av att den ena parten i förhållandet är hemma med barnet så har man ju inget val. Inte om man vill vara en bra förälder. Och många har det så, har jag förstått. Då måste tyvärr plånboken bestämma.

Tillbaks:
Men nu är nu, och nu är det Åsa som just (nåja, det är tre månader sedan) skaffat barn tillsammans med min kompis Fredrik, som inte har någon åsikt överhuvudtaget om någonting. Och förutom en massa joller om barnet si och barnet så så blir det nästan aggressivt när jag försynt frågar (för de tror att jag tycker något de inte gillar. De känner mig) om hur de ska vara hemma?

"Men amningspump?"
föreslår jag.
"Som Lars Ohly då? Vet du hur djävla obehagligt det är med en sån där?"
Det vet jag naturligtvis inte men när jag duschade morgonen efter så klämde jag hårt om mina stiliga man-boobs, gjorde pumpande, smackande ljud (jag vet inte om det låter alls) och försökte verkligen känna det som om det sög kring vårtgårdarna. Det var inte vidare bekvämt faktiskt, vare sig för brösten eller att se eländet i badrumsspegeln.
Men jag antar att det är ett övergående obehag om man vill dela på barnets första tid.
Jag vet inte men Åsa säger i nästan samma andetag att amningspumpen är skitbra om man vill partaja nångång i bland.
"Då är det bara att pumpa ur sig ett par flarror och ställa in i kylen så kan mamma festa loss!"

Jag ska väl tycka någonting? Jag tror jag tar och önskar en sak istället.
Jag önskar att de politiker vi röstar fram gör det möjligt för föräldrarna att ordna föräldraledigheten så som det fungerar bäst för dem. Ärligt. Fifty-fifty, trettiotre-trettiotre-trettiofyra eller whatever. Bara bägge föräldrarna är med och närvarande i vardagen. Pappa och Mamma. Eller Pappa och Pappa. Eller Mamma och Mamma.
Föräldrar måste se till att organisera sig och kräva de reformer som behövs!
Göra en Revoluform! som Hasse och Tage sa.
Ungarna behöver sina föräldrar lika mycket och jag tror inte att mamma är mer värdefull för barnet den första tiden än pappa. Det finns saker en pappa inte kan tillgodose lika enkelt som mamman och vice versa.

Jaja… Lycka till.


Richard

En dag i mitt liv

(Patrik)

En vanlig dag i mitt liv ser ut så här:

*Innan jag riktigt vaknat slänger jag på mig springskorna och sedan ut i elljusspåret. Det ÄR en härlig dag! Det ÄR en härlig dag! Tänk att jag får LEVA! En och en halv mil brukar det bli (annars får jag så dåligt samvete).

*Kommer hem dösvett och schwung in i duschen! Kalla avrivningar gör slut på eftersvetten.

*Sen är det en massa småpill, rakning, parfymering och smörjning och nopp. Jag vill se ok ut innan någon annan får se mig. Skulle skämmas livet ur mig om jag såg ut som jag ibland känner mig.

*En kopp svart kaffe och ett par riskakor. Omega3-ampuller. Jag kan inte få i mig mer på morgonen (då skulle jag få ångest och säkert kräkas upp allt som den där gången i London, ja jisses).

*Sedan kollar jag spisen fyra gånger innan jag lämnar hemmet. Efter varje gång snurrar jag motsols och slår mig med pekfingret mot pannan. Annars brinner huset ner.

*Om det inte spöregnar alternativt snöar går jag till jobbet. Det tar fyrtio minuter och blir ungefär 4300 steg (jag mäter alltid antalet steg för det blir enklare att ha koll på kalorierna och tillvaron då).

*Jag aktar mig noggrant för att gå på A-brunnar och gatstenarnas skarvar. Man behöver inte utmana olyckan. Man har ju hört så mycket.

*Sen jobbar jag mina timmar på butiken. Jag talar inte med Agnetha för hennes namn börjar på A. Som i A-brunn som i Angola som i en massa andra saker som är hemska på A. Hon har vant sig.

*Vi är några som brukar träffas på lunchen och, istället för att äta så kör vi ett spinningpass på SATS. Benen brukar vara som gelé fram till eftermiddagsfikat. Jag tar en kopp grönt te eller äkta rooiboste (hötorgshallen) samt ett äpple för att hålla blodsockret på plats. Efter äpplet börjar jag känna mig fet igen. Det slår aldrig fel.

*Jag ÅKER hem fast det känns skämmigt men det gör jag bara för att orka gå och simma i simhallen. Jag hoppas att Patrik jobbar ikväll. Jag ser lätt tio år yngre ut än jag är. Ålder är bara en siffra ändå. Eller visst?

*Bastar länge och nästan olidligt hett för att få igång cirkulationen. Och för att han ska köra ut mig när hans arbetspass är slut så vi får säga några ord till varandra.

*När jag väl är hemma runt tio så sitter jag framför teven med min mini-keso (jorå, det ÄR gott, man vänjer sig), känner mig fet och ensam, värdelös och okysst. Kollar spisen några gånger och dörren. Kommer på att jag skulle matat Gittans hund, Lattjo. Och rastat honom... Får lite skuldkänslor över att den säkert ligger död nu men jag ORKAR inte gå ner till Gittans lägenhet. Tar det imorgon. Gör armhävningar alternativt push-ups.

*Lägger mig men somnar inte. Allt ska gås igenom. Vad gör jag för fel i mitt liv? Varför känner jag mig inte lycklig? Varför ser inte Patrik i simhallen mig som det kap jag är? Vad är det för fel jag gör? Hur kan jag bli en bättre mänska? jag måste bli en bättre mänska.

*Somnar vid halvtvå kanske. Drömmer. Drömmer att jag springer.

Moralpanik och Jäkelskap

Läs vad jag faktiskt skriver och tycker:

Efter de senaste veckornas djävla trams om vad som ska betraktas som barnporr - och då tänker jag på de japanska mangaserier där bl a nymfer med kattöron och nos äter banan (!) som fälldes i tvenne instanser såsom varandes just barnporr - lägger jag ut en bild på en staty utanför Kungliga Biblioteket som det väl antagligen är förbjudet att passera numera. Och en bild på Maneken Pis. Samt på två keruber.

Missförstå mig inte, men jag vet att så fort man säger barnporr så sätter folk kyrkkaffet i halsen och stänger av vett och förmåga att tänka själva - jag är naturligtvis verkligen mot övergrepp på barn. Eller på vuxna, för den delen. Och det ska verkligen läggas ner resurser och tid på att hitta förövare av alla sorters våldsbrott! Tänk att man måste skriva detta.

Men - om man nu ger sig ut på moralens korståg och börjar förbjuda en konstart som, i det här fallet en sorts serier - hur ska man egentligen förhålla sig till andra konstyttringar föreställandes nakna barn i fortsättningen? Ska vi ta ner tavlorna och bränna dem. Ska vi klippa hål i renässansmålningarna så fort de innehåller puttis? Keruber under rokokon?

Ska böcker brännas? Det var ett tag sedan.
Skall vi göra, mot natthimlen vackra bokbål av Nabukovs roman Lolita och Thomas Manns Döden i Venedig för att riktigt rena oss från snusk och snask?
Det gamla örhänget Only sixteen - ska den slitas ur samlingarna Vispop och trampas på? Vad händer med Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind?

Ni kanske tror att jag raljerar över så pass otäcka ämnen som barnporr och erotik eller sex med minderåriga. Och det kanske jag gör. Ämnet är viktigt men debatten och åsikterna går ibland överstyr. En spade är plötsligt inte en spade utan barnporr.
Den goda fienderna som alla kan avsky. Barnporr och pedofili. Vad gäller pedofili, sex med barn, "systerbrottet" till barnpornografi sker det oftast inom familjen, ofta men inte alltid är det pappan till barnet som är förövare? Vad gör vi då? Ropar vi på att förbjuda familjen som institution? Det är ju där övergreppen oftast sker enligt flera undersökningar... Kanske ska vi kräva ett förbud mot farsor? Kanske tecknade farsor? Med kattöron. De flesta av oss ropar nej. Nej, det vore ju larvigt.
Nehej, men något så lamt som lusiga seriefigurer i eventuella situationer som inte drabbar ett enda offer, det ska vi kollektivt rysa över!?

Jag skulle vilja att man förklarade för mig vilken konstform som är ok? Vilken konstform som är tillräcklig fin för att passera. De här mangaserierna, lolicon är enligt min taskiga förmåga att kunna bedöma bara usla och trista. Och de föreställer ju ofta inte ens människor. Som inte ens har sex. Som ofta inte ens är avklädda. Bara ser ut att vara under 18 år och kåta.
Nabukov, Mann, Bengt Martin, Hans-Eric Hellberg, Shakespeare, Carl Larsson, Otto Mueller och Vreeswijk borde väl i så fall klassas som upphovsmän till icke önskvärd konst, många renässansmålningar och statyer från romantiken som kitschig pornografi för pedofiler, och en del saftigt snuskiga stycken ur Koranen och Bibeln där folk är alldeles för unga för att syssla med det snusk de snaskar med borde redigeras bort.
I konsekvensens namn!

Översättaren som hade de här tecknade bilderna i sin dator för att översätta serien har kanske fått sitt liv förstört för att den korkade pöbeln rasar. För att vi letar ondskan i fel visthusbodar. Jag tänker inte gnälla om yttrandefrihet, tryckfrihet eller andra tjusiga grundlagar. Jag ber oss bara fundera om vi gör oss själva till åtlöje samtidigt som vi ivrigt vill visa varandra vem som har minst skuld när vi diskuterar de Goda fienderna.

Se fienden där den faktiskt finns och ta det lugnt.


(Carl Larsson - När barnen lagt sig och nedan hur en skånskamerikansk (?) konsthandlare löst sin internetannons (han kränger reproduktioner och kopior) av samma tavla... Blurra lite så snusket nästan försvinner. Man vill ju inte hamna i blåsväder...)

Sprutbyten och Jäkelskap!

Dåvarande Folkhälsominister Morgan Johansson som 2004 kläckte det lite väl optimistiska "Sverige kommer vara fritt från narkotika inom 10 år". Jag önskar så att han får rätt.

Hamnade återigen i polemik med en mänska angående sprutbytesprogram. På flera ställen i landet har man nämligen sådana och i Stockholm finns en bred enighet om att även här införa möjligheten för narkomaner att byta sina sprutor mot rena friska.

Jag är för. Naturligtvis.

De som är emot oroar sig ofta över att vi genom att införa sprutbytesprogram i längden blir mer liberala i vår syn på narkotikan. I längden tror man att det skulle kunna innebära att vi småningom legaliserar den helt, med allt elände det skulle kunna innebära.
Man menar alltså väl!
Vi ska med utbildning och spridande av kunskap stoppa narkotikan, säger man på mot-sidan. När ingen knarkar mer så kommer heller ingen bli smittad av skitiga sprutor!
Det är egentligen samma argumentation som när Påven fördömer kondomer med den för katolikerna fullständigt möjliga slutsatsen att om folk bara var trogna sin partner eller lever ett sedesamt liv i celibat så får de inte Aids.

- Jaha, det är ju självklart. Då slutar vi alla knarka och knulla runt. Att ingen berättat det här för oss tidigare!? Ropar alla narkomaner och narkomaner in spe.

Men till dess då? Just nu knarkar människor bevisligen? Och blir sjuka i Aids och annat elände. Ska de då offras på grund av vänliga principer? Är det så vi vill ha det?

Jag är mot en liberalare syn på narkotikan. Naturligtvis. Jag har, som de flesta av oss sett bekanta, släktingar eller klasskompisar sitta fast i helvetet. Jag är för krafttag mot narkotikan.
Verkligen.
Men ett sprutbytesprogram tror jag är ett finfint sätt att hålla våra narkomaner vid liv, oavsett om de kanske eller kanske inte mäktar med att avsluta sitt beroende.
Jag tror inte att man löser beroendet eller missbruket genom att man med sprutbyten härtar ner smittspridning i gruppen.

Beroendet är ett annat problem. Som också kräver insatser.

Döden tänkte jag mig så.

Och när jag ändå är så trist vill jag tala om döden.

Döden kommer inte bara som en befriare.
- Hejsan svejsan. Var det här det var lite död och förskräckelse beställt?
-Men gud så snabbt, svarar man. Gud, en sån service. Vad blir jag skyldig? Kom in. Kom in.

Det var här man gjorde Felet med stort F. Bjud aldrig in honom. Men hur skulle man kunna veta?

Döden kommer som en befriare, visst. Men han går ju fan aldrig. Han står i hallen och pratar och pratar, påklädd och klar att lämna dig för att ta nattbussen hem men både han och du vet att det aldrig, ALDRIG kommer ske.

Håhå jaja

A propos

En av fåglarna tittar sött och lite uppfordrande på mig. Det är Sudden. Våran lilla flicka "sudd-sudd" och hon vill leka "sitta på pappas pinne" och det är inte alls som ni tror, era pervon. Det är en kinesisk ätpinne som jag eller Z ska hålla i så att hon kan hoppa på den. Pinnen ska sedan gunga lite upp och ned, upp och ned samtidigt som man berättar hur fin och duktig hon är. Hon älskar det.
Men just nu orkar jag inte.
Jag ligger på soffan och pinnen vet jag fan inte var den är.
Sudden klonkar med näbben mot burgallret. "lek med mej förhelvete!" säger hon.
"Annars sprätter jag grus och frön på golvet!"
Jag svarar "Det spelar ingen roll. Din, med sitt tjugoåttonde ägg (!) denna säsong havande samt helflänga moder Katig sitter med huvudet ned och rumpan upp i grusbyttan och sprider fint, fint grus ända bort till sängen!"

"Skit oxå! Då väntar jag på den andre Pappan. För han är snäll och ekologisk..."

Självgott smeker jag min stora kagge och berömmer mig med mina värderingar. Jag ser antagligen ut som Edvard Persson i vilken som helst av hans filmer. Fattas bara att jag ska brista ut i sång.

Bilden är från hispan.

Natt, drömmar och taskiga sjukdomar.

(Får man ha en sån här bild på sin blogg-sida eller blir man anmäld för ni vet vad!? Nå, bilden får sin luddiga förklaring i texten och är inte ett försök att pilla in någonsomhelst sorts ni vet vad. Det är konst förbövelen - låt vara lite tacky och kitsch men ändå...)

Vaknade fyra gånger inatt för att springa upp och kissa.
Så har det aldrig varit - alltså någon enstaka gång ligger jag där en lång stund innan jag TVINGAR mig själv att på stolpiga spiror hafsa och slafsa mig in på muggen. Men fyra gånger!
Kanske beror det på "Fråga Doktorn" häromkvällen - jag ska inte se sånt - där man pratade om prostatabesvär, både godartade besvär (?) och såna som har bokstaven C i sig.
Vips har jag prostatacancer! In my miiiind...

A propos bokstaven C... Är det inte väldigt ofta den ingår i ondskefulla ord?
och bara för det kommer jag inte på något annat än just DETDÄR som betyder en sjukdom som man kan dö av. Men det har vi ju redan avhandlat.

Jag har slarvat med min blodtrycksmedicin.
-Ack, vad var det där!?
-Det var din sista suck och smutt av ungdomens ljuva sötma!
- Ack, ehuru!
Till följd av detta hade jag igår yrsel. Stroke! Tänkte jag direkt och började planera min begravning. Men ett par piller senare så var stroken ett härligt minne blott.

Om vi hoppar tillbaka till nätterna hos Hedström/Brandt;
Det händer så mycket i mitt liv just på nätterna. Zäta ligger mest och sover men jag, jag drömmer. Jag drömmer så spännande saker. Häromnatten drömde jag att jag fångade bovar. Jag höll fast fyra stycken till dess att polisen behagade dyka upp. Jag var så modig.

Nyligen drömde jag också att jag var hetero - det förstod jag så småningom när själva kavringen skulle betalas. Jag vill inte gå in på detaljer men det var ett evigt slafsande, smackande och smetande... Och fumligt var det och fel blev det... Jaja, då har jag provat det med. Kan rekommenderas för nyfikna.

Men för en vecka sedan kunde jag raskt förklara för dem som påstår att man inte kan dö i sina drömmar att de har fel. Då var det ett elakt stycke skurk som flådde köttet från benen på mig och när jag så småningom var helt död så tänkte jag (i drömmen nota bene) att det här var ju inte så farligt. Det var lite mörkt men inte var det så läskigt som alla gör gällande...

Spännande. Men så vaknar jag upp och är mig själv, levande och hyfsat frisk. Tack och lov.

Åh, herregud! Jag fyller snart femtio!

puss
R

Senap min lilla älskling!

Halloj.
Vilken kväll och morgon.
Igår kväll vid elvasnåret gick Senap försiktigt ner på botten av buren och lade sig.
Jag pratade med honom och upprepade att om han tyckte det var dags att dö så var det ok för Zäta och mig. Han har varit en så duktig och fin pojke att han fick bestämma själv. Alla de andra satt tysta och lyssnade. Jag berättade att han var den finaste Senap som finns och att vi ska sakna honom jättemycket. Men att det var ok. Och så gav jag honom tips på vilka han kunde försöka söka upp i himlen. För sånt tror jag på.
Imorse hittade jag honom på samma plats, uppfruffad som när han mår som allra bäst med ögonen stängda och kinden lutandes mot ena foten som om han somnat in för gott när det var som skönast. Han mådde underbart när han gav sig iväg!

Vi har bölat tillsammans hela morgonen så jag tror ögonen skulle klias sönder. Vi har spelat Senaps favoritsång med Danny Saucedo (en som han alltid gillade att sjunga med i) och vi har försökt trösta Micke, som är helt förvirrad och letar efter sin bästa kompis.

Sedan begravde vi Senap på en underbar plats. Sol, utsikt och helt fantastiskt. Vi vet ju att det bara var skalet vi grävde ner men han fick i alla fall med sig en fet hirskolv och ett brev där vi sa hejdå och att vi alltid ska älska honom. Sedan planterade vi senapsfrön på graven. När Zache öste över det sista skedtaget jord började stadens kyrkklockor att klinga!

Tänk att man kan älska så små saker. De är ju bara en näsa och lite ludd och en MASSA egenheter!

SD

(bilden har inget med mina egna värderingar att göra)

Det är många som upprörs av Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Inte jag.
SD kom in i Sveriges Riksdag på grund av att många ovanligt dumma men bestämda människor i foppatofflor valde in dem.

Det är de i din bekantskapskrets som röstat in SD som är fienden - inte partiet självt. En tumör kan inte växa utan näring.

Kanske är det tillochmed BRA att SD valdes in! Fundera en stund över det medan du äter ett äpple eller kissar...

Nu vet vi att svenskarna hellre väljer in ett öppet rasistiskt parti före ett arbetarparti åt vänster och före ett parti som bygger på "kristna" värderingar.
Bara det att de är invalda i riksdagen visar att vi svenskar inte har så mycket att vara stolta över...

Die dumme Schweden! Skulle kanske inte Hitler utropat men väl Kurt Tucholsky!

wagner åter en gång

Jo, jag köpte ringen med Karajan för mina konfirmationspengar (550kr 1984). Det gillades icke av mina föräldrar som berättade för mig att wagner minsann var nazist!
Jag håller fortfarande Karajans inspelning före Soltis. Soltis inspelning är ett kringresande tivolis version medan Karajans är korrekt!

wagner igen

Jo, jag glömde - alltså a propos Wagner. Annars är det Ragnarök och Tristan som gäller!

Parsifal

Sitter här och lyssnar på wagnerinspelningar från 1916. Folk får säga vad de vill om gamle Rw - jag gillart!
Parsifal t ex. Fem timmar ljudmatta med den fånigaste handling man kan hitta på. Outstanding! Koppla av och följ med bara. Har sett den flera gånger på operan och en film från åttiotalet med bara mimande amatörer i rollistan. Har dessutom varenda inspelning som finns men håller Karajans från 1983 som den bästa! Jag köpte den på lp på den tiden man fick betala några kronor mer för en digitalt inspelad opera. Knappertbusch från 1964 är inte dålig den heller - den är tom längre än vanligt för Knappertbusch tyckte om langsahm!

Japp. wagner is da shit för en numera 43åring. Hola!